Imorgon kommer riksdagen att besluta om ett svenskt deltagande för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen. Åtta JAS plan tilsammans med den logistik som behövs kommer att hjälpa till att hålla den libyske diktatorn Khadaffis styrkor i schack. Samme Khadaffi som Sverige för bara ett drygt år sedan ville sälja övervaknings och kommunikationsutrustning till för att hindra afrikanska flyktingar från att ta sig till Europa.
Den revolutionsvåg som drar fram över arabvärlden just nu är en inspiration för alla. Själv satt jag fastklistrad framför BBC.s sändningar och tittade live på utvecklingen på Tahir square i Kairo. Folkets längtan i arabvärlden efter frihet och ekonomisk utveckling bringar nu i vissa länder diktaturerna på fall. I andra, som Saudiarabien, Bahrein, Yemen och Syrien, klamrar de sig fast med fortsatt våld och förtryck. Demonstranter dödas och fängslas och omvärlden bara mumlar och tittar bort. Och palestinierna väntar fortfarande på sin frihet.
Mitt parti, vänsterpartiet, har genom ett partistyrelsebeslut tagit ställning för att stödja insatsen att skicka stridsflyg. Jag är tveksam av flera orsaker.
Dels funderar jag på om inte de 200 miljoner kronor som den tre månader långa insatsen kostar inte kunde ha utnyttjats på ett bättre sätt genom tex humanitära insatser för civilbefolkningen. Stridsflyg och militär finns redan i överflöd i området från USA och Nato.
Dels är det en NATO ledd operation. Varför tycker vi att det är ok att ställa våra styrkor i det här fallet under NATO befäl samtidigt som vi tar avstånd från insatsen i Afghanistan med bla motiveringen att våra styrkor skall inte stå under USA eller NATO befäl? Risken är att insatsen blir längre än tre månader och vi finner att vi har hamnat i en ny konflikt a lá Afghanistan utan nån synbar slut. Jag efterlyser en konsekvent linje i vår utrikespolitik.
Dels själva tolkningen av FN resolutionen. Vår tolkning är restriktiv och återhållsam. Upprätthålla flygförbudszonen och skydda civilbefolkningen om den hotas medan USA, Frankrike och Storbritannien har en egen tolkning och aktivt söker upp mål att bomba. Det finns även en naiv tro på någon sorts mildrande effekt om vi är med. Då kommer inte de andra deltagarländerna att överskrida befogenheterna enligt FN resolutionen om vi är med och övervakar. Storbritannien har ju redan uttryckt att man vill gå mycket längre än vår tolkning och ärligt talat tror jag inte att USA och Frankrike kommer att bry sig om våran åsikt.
Nej, diktaturer skall bort, därom råder det väl enighet hos de flesta. Tyvärr är vi i väst väldigt selektiva med vilka diktaturer vi vill ha bort.
Här är ett par länkar om ämnet.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article12790503.ab
Tony Rosendahls Vänsterblogg 
Även jag är starkt kritisk till partistyrelsens beslut som inte heller var enigt.
När det sedan gäller diktaturer så tycks det finnas en naiv uppfattning om att det är en elak individ som är problemet och om man bara kan få bort denna individ så blir problemet löst. Detta synsätt blir underblåst av USA/EU:s ledare och medier som ofta demonisera de ledare man vill ha utbytta innan man går till aktion.
Jag ser snarare förekomsten av envåldshärskare som ett symtom på att landet ifråga har en underutvecklad ekonomi. Feodala ekonomiska system är gynnsam jordmån för envåldshärskare.
Här kommer haken. USA/EU som numera gärna anfaller fattiga ofta råvaru-rika stater under förevändning att demokratisera dem. Motarbetar samtidigt dessa staters strävan att utveckla (industrialisera) sina ekonomier. Om USA/EU verkligen vill hjälpa demokratin på traven så skall man alltså i detta fallet stödja arabvärldens industrialisering. Detta är en långsam och inte särskilt medial procces. Men på demokratins område finns det inga ”quick fix”.