Hotbild

Det har gått drygt en vecka sedan den fruktansvärda terrorattacken i Norge. En vecka som ger tid till eftertanke och reflektioner men som inte räcker för att fullt ut greppa det  som hänt. Polisutredningen kommer förhoppningsvis att klara ut om gärningsmannen agerade själv eller hade stöd av någon form av nätverk. Hur som helst så har dådet visat att det finns mörkerkrafter inom samhället som är beredda att massmörda oskyldiga för att uppnå sina egna unkna politiska syften.

Hur ser man då som politiker på hotet mot ens egen person i dessa sammanhang? När man är politiskt engagerad så skaffar man sig både vänner och ovänner och det finns tyvärr en del ovänner som är beredda att korsa gränsen för det tillåtna.

Som politiker tänker inte jag varje dag på hot mot min egen person eller familj även om tankarna finns där hela tiden i bakhuvudet. Det värsta jag dock råkat ut för är sura kommentarer på nätet (de flesta anonyma förstås) samt kuvert innehållande bilder på Stalin och gamla tidningsurklipp om hans brott som någon anonym ryggradslös krake har skickat till mig. Jag har partikamrater som dessvärre råkat ut för betydligt allvarligare saker. Lossade hjulmuttrar på bilen bla. (Attentat/mordförsök).

Hotbilden finns där och är tyvärr en del av priset man betalar för sitt politiska engagemang men det betyder inte att man måste acceptera det. Många politker väljer att inte berätta om vad man har råkat ut för men jag tror att det är viktigt att diskutera och konfrontera hoten. Dra ut de ljusskygga i dagsljuset och ställ de till svars för sin propaganda och sina handlingar.