Angående att regionfrågan har fallit. Den föll när regeringen började undanta län efter län. Tanken var att hela Sverige skulle få en ny regionindelning för att klara framtida behov, bland annat sjukvården, men när län efter län undantogs så föll ju hela grundtanken med regionindelningen. Att den föreslagna svealandsregionen inte blir av tycker jag känns som en befrielse. Den var ohållbar från början, en region som saknade den nödvändiga infrastrukturen att hålla ihop som en region.
Det är lätt att förstå hur man tänkte med den föreslagna svealandsregionen när man har förhållit sig till sjukvårdsregionerna och befolkningsunderlaget.
Men Det fanns också problem med förslaget som väckte en rad frågor. Rent geografiskt hängde inte regionen ihop. Hur tänkte man att den skulle hålla ihop rent infrastrukturmässigt? Det saknas kommunikationer i norr-sydlig riktning.
Vilka infrastruktursatsningar och hur stora investeringar hade behövts för regionen att bli en funktionell bildning vad gäller transporter, järnväg, vägar, arbetspendling medmera, och vem hade stått för finansieringen?
Demokratiaspekten saknades i förslaget och hur den parlamentariska representationen skulle se ut var oklar. Lägg därtill att besluten hade flyttats längre ifrån de besluten berör.
Det har varit en konstig omvänd ordning också där fokus var att ta fram en karta men som regionerna sen själva skulle fylla med innehåll med väldigt kort varsel. Det var upplagt för problem.
Ska vi bilda nya regioner bör vi kanske börja på mindre skala med län som gränsar till varandra och som har förutsättningar att samarbeta vad gäller kommunikationer, kollektivtrafik och arbetsmarknad. En region bestående av Sörmland, Östergötland och Närke är inte otänkbar, kanske med Västmanland inslängt också. Under tiden bör Sörmland börja processen med att ansöka om att bli en egen region där vi kan samla alla funktioner, som idag finns utspridda, under en vald parlament och styrelse.
Tony Rosendahls Vänsterblogg 