Att resa är att bilda sig, att skaffa kunskap, oavsett om man väljer en charterresa eller reser på egen hand med bara en ryggsäck och enkelbiljett. Jag älskar att resa, har alltid gjort det, och kommer förmodligen alltid att göra det. Det kanske har att göra med min bakgrund, finska föräldrar, född i Sverige och uppvuxen i Australien där vi bodde i tio års tid och flyttade nästan årligen till en ny stad.
Resandet finns helt enkelt i mitt blod. När jag började arbeta vid 18 års ålder så var ett av målen att kunna resa. Jag lade undan så mycket jag kunde av min lön för att kunna se mig om i världen. En kompis och jag åkte till Indien och Nepal med målet att vandra i Himalaya. Vandrandet blev aldrig av men vi had en bra resa ändå. Några år senare packade vi ryggsäckarna och köpte en enkel biljett till Kairo och tillbringade 2 månader med att luffa runt i mellanöstern. Egypten, Jordanien, Syrien och Turkiet avverkades och det var med tillfredsställelse över allt man hade sett och upplevt samt med lite hemlängtan som man satte sig på flygplanet i Istanbul med destination Sverige.
Resandet ger nya intryck, nya upplevelser och nya kunskaper och ger ett nytt perspektiv på livet, perpektiv som man även tar med sig i det politiska livet. De sönderbombade städerna som man nu ser i nyhetsrapporteringen från Syrien är samma städer som man då reste igenom. Damaskus, Homs, Hama och Aleppo. Då, på nittiotalet, kunde man fortfarande se spåren av muslimska brödraskapets uppror i Hama som slogs ner med järnhand av den syriska regeringen. Husen i centrum pryddes av kulhål och vi var två av de få turister som besökte området. Vi blev stoppade ett par gånger av säkerhetspolisen men de uppträdde alltid artigt och korrekt, bad att få se våra pass och vinkade oss vidare, även om själva stoppandet var nog så dramatiskt.
Vi var på väg i en taxi från Homs till Hama när vi fick syn på en civil minibuss som stod vid sidan av vägen. Dörrarna flög upp och ett antal civilklädda män beväpnade med kalashnikovs hoppade ut och stoppade vår bil. Allt gick så fort att man knappt hann reagera. Det enda jag hann tänka var att det är antingen terrorister eller säkerhetspolisen, och om det är säkerhetspolisen så är det lungt, vi hade inget gjort. Taxichaffören visste jag däremot inget om. Han hade bjudit in oss till sitt hus i Homs och ville bjuda på kaffe. Vi tackade ja och satt och drack kaffe och åt kakor tillsammans med honom och hans söner. De kunde inte engelska och vi talade inte arabiska men genom kroppsspråk och de få fraser jag kunde på arabiska så etablerade vi en kontakt över språkbarriärer, kulturer och säkerhetspoliser.
Säkerhetspolisen som stoppade vår taxi genomsökte den och tittade på våra pass och på chafförens papper och när de var nöjda fick vi åka vidare. Om vi blev stoppade för att chaffören hade bjudit hem ett par utländska turister på en kopp kaffe eller om vi bara råkade ut för en ”rutinkontroll” får vi aldrig veta men genom en rigorös säkerhetsapparat med flera säkerhetstjänster kontrollerade den syriska regeringen sina undersåtar och besökare och höll de i schack. När man idag ser bilderna från Homs så undrar jag naturligtvis vad som har hänt med mannen och hans söner. Lever de? Är det enkla huset där det mänskliga mötet över en kopp kaffe skedde kvar, eller har den förvandlats till en ruinhög?
Att resa är för mig en del av livet. Jag har sett fattigdom i andra länder, jag har sett korruption och polisvälde i diktaturer. Det är saker som är negativa, som berör, men som jag samtidigt är glad över att ha upplevt, för samtidigt så har man träffat människor i dessa länder som trots allt har haft framtidstro, varit nyfikna och velat prata men som framförallt har varit precis som du och jag, med drömmar, tankar och idéer om en bra framtid för sina barn och om hur vår värld borde vara.
Tony Rosendahls Vänsterblogg 